Det märks när man är påväg uppåt igen... Idag känner jag bara mig lycklig o glad och vill umgås med alla plus att jag vill städa hela hemmet men vill även ut och promenera milen idag. Haha hur fan ska man hinna allt man vill? Se om jag får med älsklingen på milen o sen städa hela hemmet efteråt kanske ;-)
De som har fått mig uppåt denna gången är nog träningen + LCHF!
Jag älskar o leva det!
Fick med älsklingen på att träna igår fast han träna sitt har skrivit tränings schema till honom så han med ska komma igång. Och eftersom min invigningsdag är Fredagar så vägde jag ju mig i morse och jag har gått ner 1kg på 6dagar. Toppen där!
Skönt o se att de går neråt i alla fall! :-)

& inte omtyckt...
Ja av sin egna släkt, så fort dom får chansen så skyller dom allt på mig och vänder allt mot mig.. Jag har alltid dragit mig innan o stött ut folk, men när man får all skit gör ni ju det inte mycket lättare för mig.. Känns som varjegång jag reser mig upp o bygger upp mig själv så raserar ni allt igen!! Men det är väl förstås mitt fel det också... Jag orkar knappt ha kontakt med er pga att de ALLTID blir såhär.. Massa bråk och bråk klarar inte mitt psyke, jag åker ner till botten direkt och då klarar jag inte ens vardagen!
Min önskan var bara att jag skulle bli accepterad för den jag är.. Men ni tycker det är fel på mig och jag klarar inte det.. Så har jag slutat höra av mig nu så vet ni varför... Trött på att bara bli anklagad, sin sak om jag har gjort fel, men blir ju anklagad även när det inte är jag som gjort fel..
På utsidan ser jag stark ut men min psyke är på helt andra banor än vad jag visar.
Min sambo sa igår "du är stark och du har kommit långt" men jag berättar inte vad mina inre tankar säger... För jag vill inte visa hur nerbruten jag är, fast han märker att jag är det pga att mitt humör förändras o jag kan inte konsentrera mig på nånting...
Jag älskar min lilla familj och min älskade sambo som alltid finns där för mig, som bokstavligen har räddat mig och räddar mig fortfarande från mig själv. Annars hade jag stängt in mig igen. Även fast jag inte riktigt är mig själv igen ännu, så är jag inte så långt ner som jag hade varit om han inte varit där...

Hata mig gör ni det, men då behöver ni inte heller höra av er..
Orkar inte människor som ändå inte accepterar mig för den jag är.. Jag är ledsen för det drabbar mina barn med, men ska man stå och ta imot hur mycket skit som helst?

:'(

Ledsen själ!!

Försöker må bättre genom att förbättra kost o träning. Vet inte hur långt jag lyckas. Efter att börja öppna mig för en som kan hjälpa mig känner jag mig värdelös och utmattad! Går inte förklara med ord! Men försöker stå upp för mina älsklingar! Men vill egentligen bara lägga mig ner och försvinna!

Hoppas ni får en bättre Torsdag!
Jag ska samla energi till att ta tag i något.. :-/
- aldrig någonsin kommer något att förstå dom har känslorna!

Sandy

att det alltid varit fel på en själv!
Har alltid skyllt på alla andra och inser nu att de inte varit alla andra utan de har varit jag själv! Antingen har allt varit alla andras fel eller så har allt varit mitt.. Ingen förstår dom känslorna som exploderar inom mig, för jag har aldrig berättat vad jag känner innerst inne o när jag väl försöker så känns det som dom andra vill se det som de inte är så... "Nä för er är det inte så, men för mig är det så"
Vet inte vart man ska ta vägen när man gömt sig hela livet. Har grävt ner mig riktigt mycket nu ett tag. För att jag har INGEN och försöker ta mig upp själv, men klarar det uppenbarligen inte hela väge. Hur mycket jag än vill.. Försöker dölja allt för min familj för att dom inte ska drabbas, försöker att hålla våra rutiner på balans för att dom inte ska drabbas. Men denna gången har jag inte lyckas dölja de så mycket. Blir svårt när man inser att man själv är problemet när man hela tiden skyllt på alla andra. Har alltid undrat om de är mig det är fel på, och tydligen hade jag rätt...
Mina tankar önskar mer än jag vill skriva.. Finns ingen förklarning mer!

Sandy
- gömmer mig där jag inte behöver finnas!

det är så konstigt!!
Har hela tiden försökt o leva ett normalt liv, men något har hela tiden gått i sönder i mig!
Jag har känt mig ensam, men sen har jag alltid velat vara ensam.
Det är hemskt när man sen inser att denna värld jag levt i är en sjukdom! Och är inget jag visste fören i mitten på sommaren! Och ju mer jag läst om sjukdomen, ju mer har jag insett o förstått alla mina handlingar jag gjort i livet! Allt stämmer in på mig! Och jag vet att de inte är så lätt för alla att förstå. Men hade jag sagt detta till folk som kände mig o visste hur jag va så hade dom ändå hållt med lite, även om dom inte sätt allt så har dom sätt lite. Den enda som vet mer eller mindre allt är Ante! Men jag har hålt de mesta inom mig! Men Ante ser att denna sjukdom är endel av mig! Och jag vill få det bokstavligen bevisat nu! För allt stämmer in så bra. Jag måste bara våga kämpa för att ta reda på den äkta sanningen! För jag vet att den finns där ute!!

Denna sjukdomen heter bipolär!
Och den sjukdomen handlar om att man är upp o ner helt ärligt!
Man är inte stabil i sina känslor, man går från att vara deprimerad men inte veta varför, utan vill ta ens liv! O inte vill finnas och skadar sig själv.
När man inte är deprimerad så är man istället uppåt och vill göra allt på samma gång helst o fort.
Och man drar sig undan från allt folk, särskilt när man är deprimerad. Och när man mår dåligt så skyller man hela tiden på alla andra för att man inte vill se sina egna fel man gömmer sig!
Jag känner igen mig i allt detta, jag har skadat mig själv, när jag är deprimerad gör jag inte det i nuläget då jag istället skadar mig psykiskt! Men vill nog mer skada mig än vad jag gör. Oftast när någon frågar va det är, så skyller jag på alla andra har mest varit på Ante o jag har dessutom trott på de själv till o med, så inte konstigt folk trott mig! Och varje gång jag ska gå utanför dörren vill jag helst av allt ha Ante med mig men får jag inte det så känns hela jag inåt och vill helst av allt bara försvinna o kontakt med människor vill jag inte ha! Jag hoppas mycket från känsla till känsla, ena veckan kan jag älska mitt jobb o nästa vecka vill jag inte jobba där mer, har varit likadant med känslorna till den som betyder allt för mig! Och när jag inte är deprimerad så gör jag allt, o ibland är jag så uttråkad att jag inte vet vad jag ska göra o kan bli arg på Ante för att han inte vill göra något. O ibland när jag bara vill göra saker så gör jag dom bara o kan bli helt fel o ta fel beslut!

Denna sjukdomen har gjort mig galen så många gånger, men har inte fattat att de är en sjukdom och Ante har ofta sagt att jag inte har något mellanläge, jag är antingen upp eller ner!
Man kan uppfattas som blyg om man inte vet om denna sjukdomen (vilket folk har uppfattat mig som) fast jag är egentligen bara "blyg" när jag mår dåligt, annars kan jag vara väldigt framåt! Och då jag mått som bäst är när träningen o kosten har varit bra och de står även att de är en av sakerna som kan få en stabil! Och man kan även få inlärningssvårigheter pga detta, vilket jag med fått!!
Så tro mig är mycket som stämmer in o vet nästintill att de är denna sjukdomen! Men jag vill få de bevisat, o är de inte denna sjukdomen så kommer jag bli förvirrad men kan säga att då är det något annat för
Mitt beteende är inte normalt! Även om det är de jag trott...

Sandy

av att alltid blir bort förklarad när man försöker be om hjälp! Av att alltid bli åsidosatt, av att man inte vågar öppna sig! Berätta hur allting egentligen ligger till. Det finns en enda person som vet hur jag egentligen är, vad jag har gjort! Vet alla mina brister som jag gång på gång försökt be om hjälp för, men inte kunnat förklara på något bra sätt! Sen när jag väl öppnar mig för en som kanske kan hjälpa. Hur tror ni då de är att höra "du har varit med om mycket också, det får man inte glömma"
Visst fan fattar jag att jag har varit med om mycket, men är mycket som inte har med det o göra! Vet inte hur länge det kommer dröja till nästa gång jag vågar öppna mig o be om hjälp, till någon annan som kanske kan hjälpa mig! Försökt till många men inte yttrat mig rakt ut mer än till denna personen som verkar skjuta allt åt sidan! Så trött på det!!
Vill må bra för mitt/mina barns skull! Men om man aldrig får rätt hjälp, så är det ju inget som går framåt, kan gå fram ett steg 1000 tillbaka!!

Sandy

ja det märks verkligen.. Folk tror jag är en helt annan person än vad jag är.. Men är för att jag får förtränga mina inre känslor hela tiden om och om igen. För att klara av att leva här i världen! Men vad jag egentligen känner är att jag är lite folkskygg! Tycker inte om att vara bland folk hela tiden eller prata med folk. Jag försöker hela tiden för att jag behöver det men innerst inne känner jag bara en jobbig o tärande känsla! Den som känner mig mest är Ante. Men han känner inte ens till allt för jag säger de inte alltid men han vet det mesta! Och jag kan tycka att de är jobbigt när folk säger att jag visst är social osv.. Men jag är inte det. Antingen spelar jag det bara eller så är det helt enkelt en lätt person! Men ingen kommer nog någonsin förstå mina inre känslor oavsett om jag berättar det!
Alla bara tror att allt har med ens bakgrund att göra! Kan säga att detta att jag stänger in mig själv vet jag inte ens vart jag kan ha fått de ifrån, för har inte varit instäng mer än att jag stänger in mig själv från allt folk! Går ut när jag måste och numera är det mesta för Tindras skull och för att träna (men när jag träna är jag ensam helst/oftast). Så då är det för att jag tvingar mig själv. Hatar att gå in till centrum själv utan Ante. Gör de om jag måste eller är något som lockar, men inte annars. Men detta gör så ont o när folk bara vill sopa mina känslor under mattan när jag försöker be om hjälp på mitt dåliga sätt så gör det inte saken bättre!

Sandy

ja träningen får mig att må bättre när jag bara vill sluta andas! Men inget känns på top idag, även om jag försöker och även om träningen fick mig på bättre tankar!
Får se vad som händer idag, ska väl mesta dels ta de lugnt och ta tag i disken! Men först o främst ska här duschas och ätas mellanmål!
Hoppas ni får en toppen Torsdag!

Sandy