Det är verkligen inte roligt o börja må bra o vara mig :-/ för när jag mår som sämst så stöter jag ut precis alla! O sen när jag väl börjar må bra o känner mig sällskapssjuk så vill jag umgås med dom som stått mig nära. Då känner jag mig ensamast i världen. För är då alla nästintill försvunnit o jag finner inte den kontakt jag en gång haft! Och allt gör så in i helvetes ont. O jag vet inte vart jag ska ta vägen. För hur jag än vrider o vänder på det så kommer jag nog alltid få vara ensam... Den enda jag har nära är Ante o han kommer nog inte försvinna mer än i sin egna värld när han mår dåligt. Men känner mig så bunden o han mår säkert inte bra över att jag bara har honom när jag är så sällskaplig.
Jag orkar inte med detta helvete jag sätter mig i hela tiden...

Sandy

Jag älskar träning, de får mig att mä mycket bättre, men måste träna några gånger för att inse de o måste träna ofta för att inte tappa greppet. Då nu har jag börjat jogga och promenera om dagarna sen är tanken just nu att jag ska vara ledig på helgen, men vet ju som sagt inte om de funkar, men får hoppas på de bästa för vila behövs ju också. Så imorgonbitti ringer klockan 04:30, då ska jag upp o jogga, hoppas det blir som mina planer :-)
Sen tänkte jag fixa mina naglar imorgon, så sugen på det.
Efter imorgon tar vi helg.
Hoppas ni får det toppen.

Sandy

Ska inte gnälla så, för har ju kommit igång med träningen. Funderar ännu på LCHF, vill gå på de en viss del, men inte så strikt. Men funderar mest på att minska KH. Men vi får se, än så länge blir de mest att minska portionerna. Mitt mål är att gå ner till åtminstone 10kg innan maj. Sen om jag lyckas vet jag ej, men så länge jag har träningen o håller kost så ska de nog gå.. Har varit hos svärmor snart en vecka :-)

Men har faktiskt hemlängtan som vanligt vart jag än är.. Nä lägga sig ner o slappvila en stund, sen får vi se vad som händer, dra mig ut på en joggingrunda ska jag i alla fall.

Sandy

Ärligt talat så har det varit o är fortfarande rent kaos inom mig! Allt känns hullerombuller inom mig, och att vara bland folk är det sista jag vill! Jag stöter ut alla, men jag känner mig lika utstött själv. Försöker resa mig upp om o om igen, men faller hela tiden tillbaka. Försöker be om hjälp men känns som man vara får smällar i ansiktet "de är inget fel på dig" nähe så man ska bara må såhär psykiskt dåligt då? Få en knut i magen varje gång man måste träffa folk (när man mår skit) att ha självmordstankar, skadebeetende o kontrollbehov, ja de är ju helt okej o normalt ju! Så trött på att bli behandlad som att jag kan handskas med detta själv, när mitt inre skriker efter hjälp! Folk vill jag ska ut bland människor, men vad gör man när hela ens kropp skriker "NEJ JAG VILL INTE"
Att känna igen sig i sjukdomen bipolär, men inte få någon hjälp med att handskas med det, det gör ju inte saken lättare!
Nu tänker jag försöka få all deprition och ångest o oro o allt vad de är gå ut i min träning.

Orkar inte med denna känslan själv, men vad gör man när man inte får någon hjälp utanför? Och man inte klarar av att hantera de själv? Ja den frågan har jag ställt mig när dom nekar mig hela tiden....
Hoppas jag nångång kan få de jag behöver. Men innan dess kanske min själ inte lever mer.......

Sandy