och inget förändras känns de som. Ångesten lever kvar, velandet lever kvar. Vet inte vad jag vill o vad jag inte vill.. Orkar inte med detta för de är så jobbigt!
Leva själv hade varit bra men samtidigt är de något som stoppar mig hela tiden. Antingen rädslan, oron, paniken, eller så är det för att såra!
Vet inte längre vart jag ska ta vägen så istället är jag arg o jobbigt. Men innerst inne är jag bara ledsen o rädd!
Vill inte, kan inte!