Idag fick min älskling mig att tänka på att jag nästintill alltid kommer sist i min släkt och Ante vill bara hjälpa mig, men jag har typ lagt de bakom mig för att jag inte orkan bry mig. Dom enda i från min släkt som hälsar på oss de är Mamma och mina småsyskon. Ett tag tyckte jag de var skit jobbigt och innan dess försökte jag ha kontakt med alla, men inte så roligt när ingen verkar så intresserad tillslut la jag ner de och slutade bry mig och la de bakom mig och slutade tänka på det, för att jag vet om att de aldrig blir bättre.
Visst jag är inte bättre själv.

Idag va de lite jobbigt när Mamma/Mormor skulle åka hem, jobbigt att se Tindra bli ledsen, inte bokstavligt ledsen nu utan där inne. Och hon bor ju så långt bort så är ju intw bara åka osv..

Sen när dom gett sig iväg så följde Ante med oss på en promenad, så de vart en familjepromenad. Myspys.

Sen efter lunch tid tänkte jag att jag och Tindra skulle ta en långpromenad sen parken som jag lovat henne. Men först kaffe och myspys framför tvn :)


Sannie