Det är verkligen inte roligt o börja må bra o vara mig :-/ för när jag mår som sämst så stöter jag ut precis alla! O sen när jag väl börjar må bra o känner mig sällskapssjuk så vill jag umgås med dom som stått mig nära. Då känner jag mig ensamast i världen. För är då alla nästintill försvunnit o jag finner inte den kontakt jag en gång haft! Och allt gör så in i helvetes ont. O jag vet inte vart jag ska ta vägen. För hur jag än vrider o vänder på det så kommer jag nog alltid få vara ensam... Den enda jag har nära är Ante o han kommer nog inte försvinna mer än i sin egna värld när han mår dåligt. Men känner mig så bunden o han mår säkert inte bra över att jag bara har honom när jag är så sällskaplig.
Jag orkar inte med detta helvete jag sätter mig i hela tiden...

Sandy