igår insåg jag bara mer o mer, hur jag hanterar ensamheten, o hur jobbigt jag tycker det är att vara nära folk jag inte känner ensam. Folk kanske ser de som trams. Men jag känner det mer som folkskygg eller folkfobi. Inte för att jag tycker de är särskilt roligt. När jag hade jobbet så hade jag de sociala i jobbet, även om jag hade svårt för de med till o börja med. Tills folk börja tycka jag va duktig osv. Jag är nog längre ner i mig själv än jag vill inse även om jag kommit en bit på vägen så är det ändå en lång bit kvar. Och detta vet jag inte ens hur jag ska be om hjälp med. Visst kan gå o prata med någon och det kommer jag o göra ett tag efter bebisen kommit. Men ibland känns de som man ber om hjälp men ingen ser, men sen kan jag också vara otydlig med vad jag menar så de är kanske inte så lätt att förstå!
Men en vän sa till mig att när jag skjuter undan mina vänner så är de mitt sätt att skydda mig, för att jag om o om igen förlorar folk. Men istället för att dom vännerna står kvar så går dom sin väg istället eller backar ett steg. Och är ju egentligen inte de jag behöver, men är man svag som person själv så är de kanske inte så lätt att tackla en person som mig, jag vet inte. Eller så förstår man bara inte.
Men vad vet jag!

Sandy