igår insåg jag bara mer o mer, hur jag hanterar ensamheten, o hur jobbigt jag tycker det är att vara nära folk jag inte känner ensam. Folk kanske ser de som trams. Men jag känner det mer som folkskygg eller folkfobi. Inte för att jag tycker de är särskilt roligt. När jag hade jobbet så hade jag de sociala i jobbet, även om jag hade svårt för de med till o börja med. Tills folk börja tycka jag va duktig osv. Jag är nog längre ner i mig själv än jag vill inse även om jag kommit en bit på vägen så är det ändå en lång bit kvar. Och detta vet jag inte ens hur jag ska be om hjälp med. Visst kan gå o prata med någon och det kommer jag o göra ett tag efter bebisen kommit. Men ibland känns de som man ber om hjälp men ingen ser, men sen kan jag också vara otydlig med vad jag menar så de är kanske inte så lätt att förstå!
Men en vän sa till mig att när jag skjuter undan mina vänner så är de mitt sätt att skydda mig, för att jag om o om igen förlorar folk. Men istället för att dom vännerna står kvar så går dom sin väg istället eller backar ett steg. Och är ju egentligen inte de jag behöver, men är man svag som person själv så är de kanske inte så lätt att tackla en person som mig, jag vet inte. Eller så förstår man bara inte.
Men vad vet jag!

Sandy

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag beundrar verkligen folk som gör det dom vill & verkligen kan tänka på sig själva! ni ska ha en guldstjärna! man bör göra detta mera, men känns som de bara blir hinder för hinder ! ...

I Tisdags blev Heylin 3år, min lilla pajas. Men natten till Onsdag kom den äckliga magsjukan på besök! usch. så vi ligger magsjuka ännu. jag och dom små är bättre men I morse fick Tindra det också. Så vi har isolerat oss här hemma. Även på Heylins f...

jag ropar på hjälp, men ingen ser mig - vägrar höra mig! Jag ser rakt in i en dimma, dimman till min död! jag är så svag att jag inte orkar kämpa. mitt huvud exploderar, jag exploderar. jag vill inte mera! jag orkar inte själv, men ändå står jag...

Hon har så ont, och jag önskar varje dag att jag kunde ta över hennes smärta.. Nu kanske hon måste åka in igen.. Den här jävla cansern kan försvinna från våra liv. Jag vill inte förlora henne redan. Min älskade Mamma .! Sannie ...

...när man vill mer än vad man klarar av. Detta är så hemskt. När man skriker på hjälp, men där finns ingen som kan hjälpa. När man går under av sig själv. Mina antidepressiva har hjälpt länge nu. Men nu känns de som om min utmatthet tar över. Och ja...